Nånting är fel men jag kan inte riktigt peka på det. Men det får mig att inte stå ut i det här huset och jag gör allt för att komma härifrån. Går ut på promenader, gymmar, spenderar mina helger med Vanessa.

Jag känner ingen glädje att umgås med barnen längre och jag och hostföräldrarna har kommit väldigt långt ifrån varandra. Vi pratar knappt med varandra.

Saker som jag har stått ut med börjar nu gå mig på nerverna.
Det första jag hör när jag vaknar på mornarna är barnskrik, det sista jag hör på kvällarna är barnskrik, jag vaknar upp mitt i natten av barnskrik. Barnen sover inte egenom en enda natt. Nu i skrivandes stund så skriker barnen ut sina halsar på nedevåningen. Jag har inte kunnat sova ordentligt på månader och jag känner mig så trött psykiskt att jag gick och köpte receptfria sömnhjälpmedel vilket verkar hjälpa.

Jag vill bara få komma hem och vara med min familj!